Kaffetanten

Det händer ju saker, som tur är.

För 10 dagar sedan slutade jag mitt jobb. Ett jobb som jag varit på i 4 år. Sista dagen kändes inte jobbig. Jag var färdig med att snurra kanelbullar och skura golv. Hur mycket har jag gått ner? 5 hekto. Så mycket åt jag.

Om sex dagar ska jag börja på universitet i Göteborg. På Sahlgrenska Akademien. På Odontologen ska jag hålla till :)

Än så är nerverna där de ska.

Näpp, nu ska jag göra något med denna dag. Två veckor av ingenting är mellan jobb och skola. Känner mig superbusig när jag bara drar runt utan att göra nytta. Aldrig hänt innan. Det är ju riktigt gött. Men tråkigt som...

Tennis nästa.

Tjosan. Tur att man har saker som kan få bort tankarna från dumma landlords och pengabesvär... mjusikk :)

Julklappen till rufset var två biljetter till Whitesnakes spelning på skandinavium i onsdags (man ska ju köpa sådant man har nytta av själv också!) AH, ahaha, riktigt roligt! De fick tydligen crappy betyg från diverse aftontidning, men allt beror ju på vad man har för referenser förstås. 60 är aldrig lika ungt som 25, om du frågar mig :) Denna lilla dam tyckte iaf det var en riktigt bra afton!

På söndag är det dags för det årliga julklappsspelet med grannar och vänner (snarare bara vänner numer, alla har ju begett sig på vift, även jag), lär bli mer folk än någonsin, då många gått och skaffat sig (eller fått, vem vet) respektive. Jag med :) Åhhh. hehehe.  BIG SMILE

vad som är crappy här på bloggen är väl mina inlägg. Fria från logik, topics och snygg grammatik. FREE AS A BIRD. typ.

må ni få en fröjdefull jul :)

Ja, ikväll gäller det. Öl och vin, blod och tänder.

Halloween står på schemat.

Undertecknad ska ha på sig en vit rock med blodiga ärmar och spår efter blodiga händer i fickorna. Håret ska stå på sin kant, eller snarare på alla möjliga kanter och vara så rufsigt som det bara kan. Ögonen ska vara vilda och mörka.


oooooohhh haha.

över och ut

Nu så.

Behöver aldrig mer oroa mig för att någon skall plinga på mitt i natten. Om någon ikväll ska försöka få upp min dörr, eller bara bestämma sig för att sprida oljud. Det är så tyst här. Ingen som springer utanför dörren (kan ha å göra med att jag bor längst upp) ingen som spelar musik, eller har sex och rollspel mitt i natten. Eller ja, jag hör det inte i alla fall.

Fast fan vad tråkigt det är. Inga galna utspel, ingen att nyfiket titta på i dörrens titthål, inget knäppt beteende att skratta åt.
Det känns som om jag är den enda som bor här. Jag frågade J som bodde här innan. Haha, skrattade han. "jag vet" första halvåret jag bodde där såg jag inte en själ.

Från det ena extrema till det andra.

Nåväl, nu är det dags att dra sig till jobbet. Pössssssssss

Jag undrar, om det, statisktiskt sett, är fler som kuggar tentor på våren? (förutsatt fint väder då)

För, om jag fortsätter så här, då kommer i alla fall jag att höja en sådan tendens.

Idag har istället värdefulla timmar ägnats åt shopping (fick dock inget  köpt eftersom pengarna är slut) och lite måleri. Har ju två stora och viktiga projekt på gång nu (kanske tredje på väg) och nu har det gått pinsamt lång tid. Damerna skall få sina porträtt alldeles snart, och det känns som om det kommer gå bra. Efter dagens insats närmar sig ett av porträtten sitt slutgiltiga stadie. Fast fortfarande. Jag är så sjukt nervös för att det inte ska bli bra, jag vill ju så gärna att de ska bli det, varför jag har maxpuls så fort penseln åker fram. Fick avreagera mig idag med en liten runda runt sjön (eller några blev det).

men, kvälleraaaa är ju inte slut än, så en dusch och sen lite studier, det borde jag hinna med :)

Pöss

Suck. Jaaa, ibland är det väl så. Att saker och ting har ett slut. Att något som var självklart helt plötsligt känns svårt och jobbigt. Kanske har det löst sig imorgon. Kanske är det ett hjärnspöke. Vad jag vet är att jag känner mig så ensam. Och ensam är inte stark. Ensam är inbillningssjuk och blind för de vackra runtomkring. Fast som min kloka syster säger, så är det ju ett val jag gör. Och visst håller jag med. Man kan styra sina tankar. Men ibland är det svårt.  Ibland känns det nästan omöjligt.

Det är så skönt att ha vänner då. Vänner som säger att det nog inte är hjärtinfarkt utan bara lite stress. Vänner som kramar om och säger att allt kommer gå bra. Vänner som har det jobbigt, men som ändå finns där. Vänner som ringer när man verkligen behöver det.

Nyfunna och gamla godingar, väl utnötta och ännu inte påträffade vänner: Tack!

Over and out.

Just det ja. Skrytmaja måste ju erkänna vad resultatet blev.

JAg satte mitt hopp till 2,0 och hamnade på 1,7. Det är ju visserligen skitbra, och jag är nöjd, men fortfarande.. inte vad jag behövde. Fast det går ju iaf åt rätt håll. Tydligen räckte det för att få komma på interjvu till läkarlinjen på karolinska... så det får jag ju söka till våren förstås :)

pöss

Usch och fy! säger jag!
Usch och fy!

Det känns som om jag spytt bort ett kilo.
Två kilo kan säkert härledas den ofrivilliga fastan

Jag vill inte ens räkna alla hjärnceller som jag hostat ut.

Usch och fy!

men idag försvann febern.
och jag har tvingat i mig lite mat (i löööve soppor)
så imrgon blir det jobb igen.

guuuud va skönt (tror jag)

Ibland känns allt hopplöst och tillvaron ser ut som ett stort frågetecken. Varför går jag här och andas, vem bryr sig? Vad är det för mening, alla människor bryr sig bara om en sak, och det är sig själva. Det känns bara skit. Man vill ha den där strimman av hopp. Ett leende, en komplimang från någon som inte behöver.En kram från en människa till en annan.

Idag expiderade jag en kvinna, alltid väldigt trevlig. Men som i fas med mitt depphumör, så fick jag bara svag respons  på mitt levererade leende. jag var snabb att dömma. I min elaka hjärna döpte jag om henne till Suris. Men så susade nästa kvinnliga kund in. De måste nog känt varann. Hon grabbade tag i suris och gav henne världens kram. Jag blev lika överrumplad som suris. Och hon hulkar till. Det visar sig att hennes man har dött. De börjar prata om privata känslor. Och jag drar mig undan. Tänk vilken fantastisk människa. Att ta tag i sorgen mitt bland alla. Inte fega ur och låtsas som allt är bra. Att visa sitt stöd och sin kärlek när andra kanske tar den lätta vägen ut. Som jag, som har allt och väljer den lätta vägen en tråkig dag. Att deppa. När jag har alla anledningar att le. Nästa gång ska hon inte heta suris. Hon ska kallas stark. För att hon orkar le och leva i en av de svåraste stunder. När andra inte ens ler de lyckligaste av dagar.

Mina kinder bränner av skam, som om hon slagit till den. Och inte mer än rätt. Ibland vill man kanske ha en kram, men är värd en örfil.

slut för idag.

Dagar som denna. Då luften utanför är full av dagg men ögonen är fyllda av sand. Då huvudet är dubbelt så stort, men dess förmåga hälften så liten. Då mjölken är slut och vattnet i kranen smakar brunt men säkert är fyllt med mineraler. Då kroppen är svajig, men det nervösa leendet ganska nära. Visst var det roligt igår?

Bakfyllleplåstret idag:  romantisk film... ja, måste väl erkänna att jag är en sucker för sådana. Det behöver inte vara ett djup, bara det slutar lyckligt. Då är jag nöjd.

Idag blev det en (vad jag trodde) romantisk film med ultralyckligt slut a la Jane Austen. Men icke. Vad får jag? En genomvacker film, med djup och ja, djupa filmer slutar sällan lyckligt. Och då, bakfull som jag är, då går jag nu här, och funderar på framtiden. Den kanske inte blir så där hollywoodbra, även om jag kämpar. Jag kommer aldrig få barn och karriären kommer gå åt helvete. Ja, så kanske det blir, mitt slut kanske inte heller kommer bli lyckligt. Vaför går jag här och är så säker på allt? Vad har jag för rätt att tro att det kommer gå bra?

Nä, det här var banne mig inget bra bakfylleplåster. Alla har rätt till lyckliga slut! Jag vet vad det är. Det är den där sista shoten igår som förstörde allt. Hela min framtid. Jag ska aldrig dricka mer. Jag ska inte dricka på länge.

//alvedon please.