ledighetsångest.

Nu närmar sig ledigheten. bara imorgon kvar. Sen ska jag vara lycklig. Och hjärtat bankar fortare nu. Men det känns inte som om det är för att det väntar på att skena iväg, utan för att det bromsar och vill vara kvar.

Tänk om det blir som det kan bli, att de vackra orden inte kommer fram och att uppskattningen man känner stannar i hjärtat och ut kommer bara fula ord, nersmutsade av stressen. av alla måsten som ska hinnas med på alla få dagar fria (?) från jobb.

Jag vill bara vara glad och tacksam för min familj i jul. Visa hur mycket de betyder för mig. Jag vill att snön ska dala utanför och små kristaller fastna på rutorna. Att granen ska lukta som den alltid gjort och att klapparna ska vara få men värdeladdade.

Jag vill vara med och lägga i många teskedar kärlek i maten, så lukten som sprider sig får alla som känner den att längta lika mycket som jag.

Jag vill, jag vill, jag vill. Längtar. Därför är det jobbigt att mina kinder är salta. Jag måste nog träna på att vara ledig, så att pusten av inget-att-göra inte tårar mina ögon.

detta är ju jättelarvigt

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0