Kaffetanten

Usch och fy! säger jag!
Usch och fy!

Det känns som om jag spytt bort ett kilo.
Två kilo kan säkert härledas den ofrivilliga fastan

Jag vill inte ens räkna alla hjärnceller som jag hostat ut.

Usch och fy!

men idag försvann febern.
och jag har tvingat i mig lite mat (i löööve soppor)
så imrgon blir det jobb igen.

guuuud va skönt (tror jag)

Ibland känns allt hopplöst och tillvaron ser ut som ett stort frågetecken. Varför går jag här och andas, vem bryr sig? Vad är det för mening, alla människor bryr sig bara om en sak, och det är sig själva. Det känns bara skit. Man vill ha den där strimman av hopp. Ett leende, en komplimang från någon som inte behöver.En kram från en människa till en annan.

Idag expiderade jag en kvinna, alltid väldigt trevlig. Men som i fas med mitt depphumör, så fick jag bara svag respons  på mitt levererade leende. jag var snabb att dömma. I min elaka hjärna döpte jag om henne till Suris. Men så susade nästa kvinnliga kund in. De måste nog känt varann. Hon grabbade tag i suris och gav henne världens kram. Jag blev lika överrumplad som suris. Och hon hulkar till. Det visar sig att hennes man har dött. De börjar prata om privata känslor. Och jag drar mig undan. Tänk vilken fantastisk människa. Att ta tag i sorgen mitt bland alla. Inte fega ur och låtsas som allt är bra. Att visa sitt stöd och sin kärlek när andra kanske tar den lätta vägen ut. Som jag, som har allt och väljer den lätta vägen en tråkig dag. Att deppa. När jag har alla anledningar att le. Nästa gång ska hon inte heta suris. Hon ska kallas stark. För att hon orkar le och leva i en av de svåraste stunder. När andra inte ens ler de lyckligaste av dagar.

Mina kinder bränner av skam, som om hon slagit till den. Och inte mer än rätt. Ibland vill man kanske ha en kram, men är värd en örfil.

slut för idag.

Dagar som denna. Då luften utanför är full av dagg men ögonen är fyllda av sand. Då huvudet är dubbelt så stort, men dess förmåga hälften så liten. Då mjölken är slut och vattnet i kranen smakar brunt men säkert är fyllt med mineraler. Då kroppen är svajig, men det nervösa leendet ganska nära. Visst var det roligt igår?

Bakfyllleplåstret idag:  romantisk film... ja, måste väl erkänna att jag är en sucker för sådana. Det behöver inte vara ett djup, bara det slutar lyckligt. Då är jag nöjd.

Idag blev det en (vad jag trodde) romantisk film med ultralyckligt slut a la Jane Austen. Men icke. Vad får jag? En genomvacker film, med djup och ja, djupa filmer slutar sällan lyckligt. Och då, bakfull som jag är, då går jag nu här, och funderar på framtiden. Den kanske inte blir så där hollywoodbra, även om jag kämpar. Jag kommer aldrig få barn och karriären kommer gå åt helvete. Ja, så kanske det blir, mitt slut kanske inte heller kommer bli lyckligt. Vaför går jag här och är så säker på allt? Vad har jag för rätt att tro att det kommer gå bra?

Nä, det här var banne mig inget bra bakfylleplåster. Alla har rätt till lyckliga slut! Jag vet vad det är. Det är den där sista shoten igår som förstörde allt. Hela min framtid. Jag ska aldrig dricka mer. Jag ska inte dricka på länge.

//alvedon please.