Läkarstudenten suckar
Solen och leendet.
...men "Det var längesedan det regnade så här mycket!", "En sådan dag vi har", "Vilket fantastiskt väder!"
MEn nu så. Nu är det ju varmt. Och solen strålar. Visserligen bara varmt ljus med bruna solglas. Men ändå. Likt de flesta solsuktande nordbor så blir dagen lite bättre bara jag får bli väckt av strilande ljus mellan halvöppna persienner. Leendet sprider sig. Jag tänker inte be om ursäkt, ta en tvekande paus eller låtsas skämmas när jag säger att idag kommer bli en bra dag!
Och det kan jag hittills bara tacka solen för. Eh, och kanske vissa köksliga dofter, deg under naglarna och vetskapen om att snart, snart ska jag sitta med solen i ögonen, dricka svart svart kaffe och äta nybakt rågbulle.
Molekylär cellbiologi blir roligare i parken//Malin
Vårdag och tykdag
De första två TYK-dagarna var överväldigande. Första gången i klinikkläderna. Första gången med en namnbricka där namnet linjerades av ett "läkarstudent". Första handskakningen med en patient som tittade en i ögonen med tron att kandidaten vet något och allt... Jag kände med peppad, men samtidigt osäker och falsk. Hur ska jag klara detta? När inser de att jag inte vet ett jota?
Men efter idag! Jag vet inte om fågelkvittret och solskenet (sken solen?) gjorde sitt, men idag var en härlig dag!
Klinikkläderna kändes inte så främmande. De ville nästan följa med hem. Patienternas förtroende kändes spännande. Och vid flera besök så kände jag att jag anade diagnosen innan Dr X medgav sina funderingar. De där aningarna kan jag tacka att jag har ju läst på tandläkare i ettåetthalvt år... tro inte att man börjar plöja sjukdomar direkt på läkarprogrammet! Även om den lilla kunskapen som bubblade upp hos mig inte kom från den nuvarande utbildningen, så var det så härligt att känna att några hjärnspöken dök fram! Den där korvstoppningen var inte helt förgäves. Det kommer gå bra det här!
Det får vi tro.
Läkarstudent... och förändringen har påbörjats.
Inte för att jag i vintras oroade mig så mycket för de framtida kursarnas eventuella snobberi och blaaha, men om jag så hade, så skulle jag känt mig motbevisad. För de flesta är härliga, inspirerande, sprudlande människor. Visst anar man myrorna i dem när man ser alla färglada lappar i de tjocka böckerna, milslånga anteckningar och tunga väskor. Men ingen höjer på ögonbrynen varesig mot den som somnar till i föreläsningsstolen till höger, eller hon till vänster som uppenbarligen tar det alldeles på för stort allvar.
Det är annat som jag funderar på nu. Första tentan har redan skrivits och blivit rättad. Om den gav fingervisning åt kommande resultat har jag inget att oroa mig för. Men så är det ju så, att jag inte kan låta bli. Blod är inget problem. Stick hit och dit. Smärta är bara en mental inställning intalar jag mig. Men Läk.stud Malin har redan blivit lite matt vid tillfälle och fått låna brits efter färdigbehandlad patient. Tidig yrkeskontakt heter det. När man är ute på VC och följer med engagerade läkare. Det ska inspirera och vara ett första steg i utvecklingen mot yrkesidentiteten. För det är ju så. Man kommer bli annorlunda. Färgas av alla latinska ord och svåra diagnoser.
En handledare sa att det är en klok idé att skriva dagbok. För när Ni är klara med utbildningen är ni inte samma personer. Det är nog lätt att tappa bort sig själv i förvandligen. Tappa empatin och sin humanstiska syn. I diskussioner med bekanta har just det ämnet ofta kommit på tal. "Du kommer bli en bra läkare, en som inte är så cynisk" har det hetat. Efter min lilla matthet så är jag rädd att jag kanske måste slipa bort lite empati. I alla fall så pass mycket att jag inte svimmar för att patienten svettas lite i sin "mentala inställning".
Kaffe nästa.
Läkarestudent om några dagar.
Om (när, visade det sig) jag kom in på läkarprogrammet skulle jag välja bort det för att fortsätta på tandläkarbanan. För tandläkare är ju så himla roligt, fint, välavlönat, bra yrke. Och då är jag inte ironisk. Att inte välja bort (lyxigt att kunna välja) läkare varit ett av de svåraste (nä, mest ångestbringande) val jag gjort.
Men vem försöker jag lura?
Efter 6 års kämpande. Ska jag tacka nej utan att testa?
Tror du att jag kommer byta tillbaka?
För övrigt är det är helt sjukt. Jag har kommit in på läkarlinjen. Efter ÅTTA högskoleprov. EN poäng skiljde det mellan prov nr SJU och ÅTTA. En poäng och livet tar en annan vändning.
En poäng. Vad kom den ifrån? En extra kopp kaffe? (kaffeälskare som jag är) En god natt sömn? En pojkvän? Att jag hade en reservplan? (som var så bra att den nästan fick mig att sluta försöka)
Kaffe. Helt klart.
Varningsflagg
Just nu önskar jag att histologi var intressant nog att hindra min lilla hjärna från alla dessa jobbiga ideér.
Jag vet att det bara är skitsnack (outtalat ska det hållas) att jag bara är dum som får för mig det här. Jag vet det för att A inte är B och att det var 3 timmar sen jag åt sist.
Och för att det är den där tiden då godis är extra gott, då man helst bara vill krypa ner under täcket och vakna upp om en vecka.
Oh, om histologi ändå kunde hindra mig från att känna MIG så tråkig.
Jag är fan ingen dammig reserv.
bryr sig om vad andra tror och vill uppfattas som en normal person (som inte gillar att andas in andras morgonandedräkt eller se dem plågas)... inte vill bli ifrågasatt varje gång man berättar om sitt yrkesval
... inte vill att utomstånde tror att man är kåt på status och pengar... inte vill att andra ska tro att man ville bli läkare, men inte var bra nog.
Det första skiter jag i. Det är rätt kul att se de där förskräckta uppspärrade ögonen när man berättar vad man ska bli. Men den sista meningen vill jag kunna stryka.
Jag är nöjd med det jag gör och vad jag har åstadkommit, men inte med att misslyckas med ett mål. Mitt mål var att komma in. Okej, det hade nog inte varit rätt val, men jag vet att jag skulle klarat av det. Jag vill visa att jag inte var sämre än de andra. Ingen ska kunna säga att jag inte gjorde ett val, att jag blev tvingad att välja plan B.
Mitt liv ska inte vara plan B. Jag ska göra ett val. Jag ska inte bli bortlottad. Jag är mer än ett nummer, mer än en liten reserv. Jag ska välja bort dom och deras liv.
Oh. Så solen ska skina den dagen.
Update
Det händer ju saker, som tur är.
För 10 dagar sedan slutade jag mitt jobb. Ett jobb som jag varit på i 4 år. Sista dagen kändes inte jobbig. Jag var färdig med att snurra kanelbullar och skura golv. Hur mycket har jag gått ner? 5 hekto. Så mycket åt jag.
Om sex dagar ska jag börja på universitet i Göteborg. På Sahlgrenska Akademien. På Odontologen ska jag hålla till :)
Än så är nerverna där de ska.
Näpp, nu ska jag göra något med denna dag. Två veckor av ingenting är mellan jobb och skola. Känner mig superbusig när jag bara drar runt utan att göra nytta. Aldrig hänt innan. Det är ju riktigt gött. Men tråkigt som...
Tennis nästa.
Det vore på sin plats att kommentera lite.
Ibland är det jobbigt att kännas hur man förändras. Hur en sprudlande liten fågel kan hamna mitt i hösten, och himlen inte känns blå, fast den borde.
Ena dagen så strålar solen, andra dagen är det regn. Jag önskar jag kunde se det vackra i båda två. För det vet jag att man kan. Men just vissa dagar så kan jag inte det.
Det är då man är så tacksam för att man omger sig med människor som gör livet enklare. Som verkligen vill ses och som lyser som egna solar för att just vi ses.
Så själviskt det låter, men det känns just så. Och varför ska någon bli glad av att se mig om inte jag är glad att se dem? Mirror mirror on the wall.
Idag så skiner solen ute. Och jag lovar att jag skulle vara ute och njuta om jag kunde. Just idag har fågel inte höst, hon saknar bara röst att kvittra. Stämbandsinfektion kallas det tror jag. Jag kan ju inte ens prata med mig själv. Ytterst jobbigt.
annars går ju min röst i ett, stackars rufset. Han måste ju verkligen välsigna natten när den kommer. För sömnens skull, snuskhummer. hehe.
skepp o hoj!
sked och oboy!
Om jag inte skrev alla inlägg på natten, vore de nog
längre,
lättare att läsa,
mer intressanta (man kan ju alltid hoppas)
Men idag så har inte hjärnan velat samla sig förrän nu. Jag skulle knappt påstå att den är okej nu heller.
Högskoleprov, som många av er vet, och jag satt där på en liten trästol idag.
Inte för att jag vill skylla ifrån mig på trästolen,även om det hade varit skönt.
1,fucking6.
sämre än innan.
MEn, jag är så sjukt nöjd med alla frågor som jag svarade rätt på. Och inser att mina fel inte är slarvfel, utan mere okunskap. Eller tja. Orddelen är ju ett enda stort lotteri. Så jag skyller på det. Att jag fick dumma frågor. Jag hade svaren, men de (vem?) hade inte frågorna.
Hoppas de ställer rätt frågor nästa gång. För mig blir de inte av med.
Mot Sherwoodskooogen!
Jag kanske inte mår bäst ändå
Fåglarna kvittrar och solen sjunger.
Jag hyperventilerar och får svettpärlor i pannan.
Skrattar litegrann.
Håller sig för magen.
Jag läste idag att det var personer med 1.7 som kom in på läkarlinjen i Göteborg nu i våras. Det lyfte väl lite på mitt lock, antagligen. Så all ångest som ligger och puttrade där, det kokade väl över lite. Men nu är det inte lika mycket kvar. SOm tur är. Så det kokar inte över igen.
Ångesten är över att jag inte börjat plugga än, efter fyra år. Ångest över att jag kanske inte kommer (med det jag helst vill) göra det i höst heller. Om jag inte klarar av att höja mig mer på högskoleprovet. Och hur går det då? Då är jag tidigast färdig läkare vid den respektingivande åldern av 34 år.
Men nu, så är inte klimaxpunkten för all ångest lokaliserad till den 28 mars (högskoleprov) utan även framme i juli (antagningsbesked 1) och i augusti (antagningsbesked 2). För det står och faller inte längre med högskoleprovet.
Problemet är, att jag inte vet om det är bra, eller dåligt - för min hälsa alltså. För mina chanser att komma in, är det ju definitivt bra :)
I natt jag drömde...
jag aldrig drömt förut
Jag drömde någon
rev upp min hals
och allt mitt blod tog slut.
Ush!
Hål i huvudet.
Jag har en inflammerad hårsäck och har idag varit tvungen att ringa mamma och få henne säga till mig att jag inte har en blödning i hjärnan och ska dö.
Det är så bra med mammor.
Jag hoppas jag blir som min mamma.
Love, liksom :)
WUHU, jag ska inte dö! (idag)
Paus.
Jag har haft lite bloggpaus. (Om det nu inte har märkts)
Och jag ska nog fortsätta ha bloggpaus.
Pauser är skönt.
Kram
Vardag mellandag
Ville bara berätta att fröken kommit väl in i ledigheten och lyckats skapa en vardag där "ingenting" är den huvudsakliga sysselsättningen på schemat. Eller sköna saker som: Shopping, hårklippning, pyssla med fotoalbum, läsa en bok.
Jag måste verkligen göra inget oftare.
För här sitter jag och ler och njuter.
Men snart bär det av till gymmet. :)
Gott Nytt År
