Läkarstudenten suckar
Det är lördag. För 4 år sedan hade jag stått och sålt bullar till trevliga kunder och önskat dem en bra dag. För åtta år sedan hade jag sprungit runt på stan för att hitta (du kan hjärna... ursäkta, gärna, läsa sista delen av meningen med lite falsett) kläder att ha på sig på festen till kvällen.
Suck. Idag sitter jag med ryggen mot bokhyllan som pö om börjar fyllas med torra tegelstenar som handlar om den fantastiska människokroppen, sjukdom och elände, lycka och sorg. Framför mig ligger ett egenhändigt sammanställt eländigt schema över dygnets alla timmar fram till den 9 december. Det ser ut som om varje minut är uppbokad till studier för att klara den kommande tentan. Utom idag.
En liten kurs (som jag nämt tidigare), TYK närmare bestämt, går paralellt med den stora, tunga, förskräckliga, fantastiska, faschinerande, ångestfyllda fysiologikursen. För att få godkänt i den lilla kursen krävs en liten reflekterande text om utvecklingen av den egna personen under ett år av läkarstudier. Den ska jag skriva idag. Jag vet inte vad jag ska ta mig till riktigt. Två ynka A4 ska vi fylla med tankar och händelser. Det där med att förändras. Det gör man ju hela tiden. Vem och var man än är.
Jag vet att jag har förändrats. Bara genom att ta en liten paus under lunchen och lyssna på vad jag och mina
kursare pratar om, medan vi äter, har fått mig att inse hur mycket jag förändrats. Jag har också insett att om jag ska behålla min bild av en bra läkare, och sen bli en sån, så måste jag kämpa. Träffa många patienter, människor, och inte bara titta djupt i tegelstenarna.
Snart ska jag ska skriva min reflekterande text. Men först så måste jag oroa mig lite. Oroa mig för att alla de vackra ord som kommer stå i texten (jag hoppas vackra ord) kommer kännas så naiva när jag läser dem om några år. Att jag kommer sucka, och tänka, vilka blåa ögon jag hade då, lika blå som alla patienters ögon. Och att jag inte kommer vara bättre än en torr tegelsten.
Jag ska få oron obefogad. Ta paus från böckerna lite oftare och inte glömma hur det är att vara patient. Det eländiga tentapluggsschemat får segla ner i runda arkivet och ersättas av en snällare variant.
Trevlig helg!
Kommentarer
Postat av: mams
Minns fortfarande min egen studietid och plugget senare. Det var tungt ibland. Om man får komma med tips så tror jag det är viktigt att fullständigt stänga av regelbundet. Att mentalt vända sig åt ett annat håll. Låta hjärnan lugna sig. Det är lätt att få förmycket intryck särskilt om de är sammankopplade med känslor. Då kryper nervtrådarna fram till ytan och det känns tjockt i huvet. Jag tycker du lyckas bra med att koppla av. Baka! Spring! Shoppa! Åk hem till mamma!
Postat av: Judith
Hej!
Jag är verkligen intresserad av ditt domän namn, och eftersom att du inte verkar uppdatera ofta så undrar jag om jag skulle kunna få det. Snälla mejla mig för svar , [email protected]
Trackback
