Kaffetanten

Gissa posen. Solen strålar strömmar in genom dammiga persienner. All luftens partiklar verkar virvla omkring framför mig. Som så mycket annat finns de ju altlid där, men man ser dem bara i visst ljus. Poetiskt, djupt, javisst.
Mitt kaffe har varit lite kallt det sista. En ständigt jagad ekonomi (sitter vi inte alla i den gropen och önskar oss upp till himlen tro?

slurp.

bluää, kallt kaffe är verkligen inte något som triggar apiten direkt.

anyhow, lots and lots of vatten har runnit under livets broar dessa förflutna veckor (jag fick till det där, inte sant). Min kära K har kommit hem! Och vänt åter utomstads. Jag blev ju enormt glad när den friska vårvinden susade hem igen. Sommarhettan kanske passar bättre, jag vet inte, vill inte trampa på några tår här. De var redan ömma tydligen. Fråga inte, jag tror det var en lång historia. STOPP! det är här vi börjar, i ordvalet, märka en viss antydan till ointresse? eller? vaddå "tror jag" ? FLICKA LILLA, har du inte lyssnat när hon förtalt sin vidunderliga historia? nää, joo... jag vill veta, jag vill lyssna, men på sistone, med kallt kaffe i koppen. Det har liksom inte funkat. Jag ville verkligen visa hur glad jag var att min halva kommit hem, men orkade bara inte. Som i ett glashus med ljudisolering, le, men kan inte säga hur glad jag är, kan inte nå utanför för att visa med rörelser hur glad jag är.
Och nu är hon ju borta igen. Eller ja, på betydande avstånd. Men nu kan jag ju åka och hälsa på. Om en vecka, när jag SLUTAR (inte tar semester) på jobbet.

tanken på det. nu blir jag lite darrig. Woaaa. Ja, undrar varför en människa bara tvärvänder och säger STOPP! fast, så är det väl inte, men känns så på jobbet. Få andade ord om framtidsplanerna, för att plötsligt lägga fram hela planen: naturvetenskapligt basår, betygskompletteringar, läkare... Och de som verkade tro att jag skulle baka bröd. Eller, jag har ju aldrig döljt min avsikt att plugga vidare, men det verkar som om frånvaron av oroliga funderingar kring studieval har fått dem att tro att jag skulle stanna. Det är så det kändes, förra veckan, när jag släppte THE BOMB. Jag förstår ju att det skulle bli jobbigt, i och med att de måste jobba extra fram tills de hittar en ersättare... och vem vet hur lång tid det tar?

Tröttheten ligger som ett moln över mig. Ögonen ständigt kliande, som en fluga suttit på kanten flinat. Jag fattar inte varför. Kaffet har varit lagom frånvarande, men inte så att det skulle förklara huvudets transformation till ett bowlingklot med korsett över tinningarna. Vissa dagar gör det bara ont. Vågade mig på en ipren igår, men nja... snusprilla here I come, såg det ut som. Fan, allergisk mot ipren? jaja, svullnaden hann gå ner tills jag skulle hämta Mor och Far som varit på galej. 

Tur var väl det. Den lilla pärlan ser väl mystiskt sliten ut i kvällning antar jag, lilla vita toyotan, smutsen gör att man kanske tar henne för grå? Anyhow, vita ljus förföljde mig i backspegeln en lång sjuttiosträcka, för att sedan hastigt ge ifrån sig tjutande ljud och bli plötsligt blå och röda. Wooooooooooops.

Men, lilla jag, lilla paragrafryttaren, lilla ängeln, gör ingen förnär, aldrig några fel.. nejnej. kan du tänka dig?

haha, hade nog kanske kört lite sakta. Blås, kolla kortet (tur inte passet, då hade de kanske gripit mig, så som jag ser ut på det fotot). Men allt gick bra. Jag undrar det, varför bultar hjärtat så hårt när man inget fel har gjort? 

tuff tuff, iväg i natten, tröttheten tryckte extra på gaspedalen på vägen hem. Jag menar, vad är sannolikheten att de kommer en gång till? Farbror blå? Paragrafryttare galopperar ibland också, faktiskt.