Kaffetanten

A har börjat oroa sig för skolstarten. eller "oroa sig", det finns väl kanske inte i någon annas värld än hos T/E-släktens kvinnor. A känner ångest. vill du inte börja?

Jag vill, jag vill!

Jag ville så gärna vara den där glada människan som studsade omkring med ett antagningsbesked i handen och överraskat skrek "Jag kom in!" Men ah, jag kan nog inte säga att det kom som en oväntad knytnäve i fejjan. Snarare en känsla likt den som kommer med en förväntad ringsignal från morsan varje dag. Men god bless her för det.  

Inte ouppskattad med andra ord, helt oumbärlig, vad vore livet utan liksom? Men oväntat är så mycket roligare.

Jag förväntar mig verkligen inte att komma in på läkarlinjen nästa år. Vilket gör att det kommer bli en sååååådan skojig överraskning. Jag kommer skrika, jag kommer gråta, jag kommer le. För det kommer vara så oväntat.

Vill bara förtydliga stroferna ovan, jag målar helt enkelt upp en målbild framför mig. Det är mitt mål, därför vill jag plugga!



Ett vist uttryck på vägen, ett uttryck att leva efter i dessa tider.

"solen skiner även ovan molnen"
 
vilken kan applicerad t ex på följande situationer:
- Jag ser arg ut och morrar, men innuti så ler jag och ögonen glittrar
- Jobbet verkar piss, men är man djup ser man det komiska i det hela (städa toaletter, filosofisk syssla)

ja, listan ovan är kort men kan ändock fortsätta i all oändlighet. likt allt annat här på jorden. Då med tanke på att tiden inte är ett fast begrepp, utan något beständigt som är hela tiden, alltså lever vi för alltid, bara inte just nu, men då och nu och sen.

Om någon dör. kan man tänka; han levde igår, jag minns honom idag, men han dör med mig imorgon. usch, jag vet inte vad det där kom ifrån. om jag vore oansvarslös (gubben i lyfällan sa så) skulle jag säga att det var något sjukligt, det var som om en röst fick mig att säga det. Lyxfällegubben menade att det bara var ett sätt att skjuta ifrån sig ansvar och ta till en ursäkt för att fortsätta med ett oacceptabelt beteende. Det är mig inte helt främmande att jag nu kopplar ihop två helt ovidkommande ämnen till varann och drar oanade (hm) slutsatser. Men sånt är livet. Man vet aldrig vad som är rätt och fel, och tänker man för mycket torde allt gå åt skogen.

ja, ännu ett helt oförståeligt inlägg i denna dramatiska blogg. Det är väl tur att ingen läser.

ha de gött!