Den mysigaste melodin i sensommarregnet
Den stämman, svårt att slå.
Det räcker gott och väl för en kväll som denna.
Namnbyte, kan man fundera på
helt onödigt då, känns det som.
ungefär som att be en bön, man skickar ut en tanke och vet inte men hoppas att den hörs av någon eller något.
En enklare förklaring. Har alltid gillat tanken på att sadla om och byta ut allt, börja om på en helt ny kula, nytt namn, nytt utseende, ny person. För tänk så mycket man kanske missar bara för att "jag" inte passar ihop med just det. En ny person kanske ser andra saker.
Fast då kommer vi till ett stort problem. Jag gillar ju den jag är, annars vore jag väl (förhoppningsvis) någon annan. Men man kan ju låtsas. Ta ett annat namn på skoj, låtsas vara och se saker på ett annat sätt. Kanske ser jag mer då.
över och ut från judith och jag.
Sommaren finns där, jag vet.
A har börjat oroa sig för skolstarten. eller "oroa sig", det finns väl kanske inte i någon annas värld än hos T/E-släktens kvinnor. A känner ångest. vill du inte börja?
Jag vill, jag vill!
Jag ville så gärna vara den där glada människan som studsade omkring med ett antagningsbesked i handen och överraskat skrek "Jag kom in!" Men ah, jag kan nog inte säga att det kom som en oväntad knytnäve i fejjan. Snarare en känsla likt den som kommer med en förväntad ringsignal från morsan varje dag. Men god bless her för det.
Inte ouppskattad med andra ord, helt oumbärlig, vad vore livet utan liksom? Men oväntat är så mycket roligare.
Jag förväntar mig verkligen inte att komma in på läkarlinjen nästa år. Vilket gör att det kommer bli en sååååådan skojig överraskning. Jag kommer skrika, jag kommer gråta, jag kommer le. För det kommer vara så oväntat.
Vill bara förtydliga stroferna ovan, jag målar helt enkelt upp en målbild framför mig. Det är mitt mål, därför vill jag plugga!
Ett vist uttryck på vägen, ett uttryck att leva efter i dessa tider.
"solen skiner även ovan molnen"
vilken kan applicerad t ex på följande situationer:
- Jag ser arg ut och morrar, men innuti så ler jag och ögonen glittrar
- Jobbet verkar piss, men är man djup ser man det komiska i det hela (städa toaletter, filosofisk syssla)
ja, listan ovan är kort men kan ändock fortsätta i all oändlighet. likt allt annat här på jorden. Då med tanke på att tiden inte är ett fast begrepp, utan något beständigt som är hela tiden, alltså lever vi för alltid, bara inte just nu, men då och nu och sen.
Om någon dör. kan man tänka; han levde igår, jag minns honom idag, men han dör med mig imorgon. usch, jag vet inte vad det där kom ifrån. om jag vore oansvarslös (gubben i lyfällan sa så) skulle jag säga att det var något sjukligt, det var som om en röst fick mig att säga det. Lyxfällegubben menade att det bara var ett sätt att skjuta ifrån sig ansvar och ta till en ursäkt för att fortsätta med ett oacceptabelt beteende. Det är mig inte helt främmande att jag nu kopplar ihop två helt ovidkommande ämnen till varann och drar oanade (hm) slutsatser. Men sånt är livet. Man vet aldrig vad som är rätt och fel, och tänker man för mycket torde allt gå åt skogen.
ja, ännu ett helt oförståeligt inlägg i denna dramatiska blogg. Det är väl tur att ingen läser.
ha de gött!
det är så
lev i blindo, säger jag.
drick ditt kaffe och njut. Bry dig inte om att isarna smälter, människor dör och små bakterier i kaffet sprider smitta i din mage.
Nejnej, lev i blindo.
(fan, det lät nästan som en slutsats, det där)
Min inre perfektionist morrar.
Därför ger jag min inre perfektionist tillstånd att be om ursäkt för eventuella fel i meningsuppbyggnader och stavning på denna lilla blogg.
Så, nu har jag inte varit töntig att gå in och rättstava något som bara är menat att vara ytligt svävande tankar och ingen litterärt godkänd och rättad publikation. Men ändå, den lilla stoltheten (om än så lite töntigt, det får jag nog säga) har fått säga sitt.
Slutsatsen av denna smått pinsamma inlägg (jag vet, det skall vara detta) är kortfattat:
Det blir fel ibland, men jag vet att det är fel, jag gör det medvetet, alltså vet jag rätt och fel blir okej.
eller nåt (perfektionisten vill inte att det ska bli fel, så för att stålsätta mig mot eventuella kritiker, lägger jag till ett osäkerhetsmoment och avleder motargument.)
Blåljus och sirener, en fluga i ett öga
Mitt kaffe har varit lite kallt det sista. En ständigt jagad ekonomi (sitter vi inte alla i den gropen och önskar oss upp till himlen tro?
slurp.
bluää, kallt kaffe är verkligen inte något som triggar apiten direkt.
anyhow, lots and lots of vatten har runnit under livets broar dessa förflutna veckor (jag fick till det där, inte sant). Min kära K har kommit hem! Och vänt åter utomstads. Jag blev ju enormt glad när den friska vårvinden susade hem igen. Sommarhettan kanske passar bättre, jag vet inte, vill inte trampa på några tår här. De var redan ömma tydligen. Fråga inte, jag tror det var en lång historia. STOPP! det är här vi börjar, i ordvalet, märka en viss antydan till ointresse? eller? vaddå "tror jag" ? FLICKA LILLA, har du inte lyssnat när hon förtalt sin vidunderliga historia? nää, joo... jag vill veta, jag vill lyssna, men på sistone, med kallt kaffe i koppen. Det har liksom inte funkat. Jag ville verkligen visa hur glad jag var att min halva kommit hem, men orkade bara inte. Som i ett glashus med ljudisolering, le, men kan inte säga hur glad jag är, kan inte nå utanför för att visa med rörelser hur glad jag är.
Och nu är hon ju borta igen. Eller ja, på betydande avstånd. Men nu kan jag ju åka och hälsa på. Om en vecka, när jag SLUTAR (inte tar semester) på jobbet.
tanken på det. nu blir jag lite darrig. Woaaa. Ja, undrar varför en människa bara tvärvänder och säger STOPP! fast, så är det väl inte, men känns så på jobbet. Få andade ord om framtidsplanerna, för att plötsligt lägga fram hela planen: naturvetenskapligt basår, betygskompletteringar, läkare... Och de som verkade tro att jag skulle baka bröd. Eller, jag har ju aldrig döljt min avsikt att plugga vidare, men det verkar som om frånvaron av oroliga funderingar kring studieval har fått dem att tro att jag skulle stanna. Det är så det kändes, förra veckan, när jag släppte THE BOMB. Jag förstår ju att det skulle bli jobbigt, i och med att de måste jobba extra fram tills de hittar en ersättare... och vem vet hur lång tid det tar?
Tröttheten ligger som ett moln över mig. Ögonen ständigt kliande, som en fluga suttit på kanten flinat. Jag fattar inte varför. Kaffet har varit lagom frånvarande, men inte så att det skulle förklara huvudets transformation till ett bowlingklot med korsett över tinningarna. Vissa dagar gör det bara ont. Vågade mig på en ipren igår, men nja... snusprilla here I come, såg det ut som. Fan, allergisk mot ipren? jaja, svullnaden hann gå ner tills jag skulle hämta Mor och Far som varit på galej.
Tur var väl det. Den lilla pärlan ser väl mystiskt sliten ut i kvällning antar jag, lilla vita toyotan, smutsen gör att man kanske tar henne för grå? Anyhow, vita ljus förföljde mig i backspegeln en lång sjuttiosträcka, för att sedan hastigt ge ifrån sig tjutande ljud och bli plötsligt blå och röda. Wooooooooooops.
Men, lilla jag, lilla paragrafryttaren, lilla ängeln, gör ingen förnär, aldrig några fel.. nejnej. kan du tänka dig?
haha, hade nog kanske kört lite sakta. Blås, kolla kortet (tur inte passet, då hade de kanske gripit mig, så som jag ser ut på det fotot). Men allt gick bra. Jag undrar det, varför bultar hjärtat så hårt när man inget fel har gjort?
tuff tuff, iväg i natten, tröttheten tryckte extra på gaspedalen på vägen hem. Jag menar, vad är sannolikheten att de kommer en gång till? Farbror blå? Paragrafryttare galopperar ibland också, faktiskt.
My darlin' is back in town!
MEn nu är hon här... och it's all very strange!
I'll be back another day, för mkt att göra nu! :P
pöss
Grattis.
Ja må hon leva många långa lyckliga år!
U know who u are!
KRAMKRAM
Kaffebehov
Bara tre dagar kvar. Sen kan jag köpa kaffe. Sen kan mitt huvud sluta slå.
Det är ju tur att endorfinkickar är gratis.
Den käre grannen träffade jag idag igen. Gud, han är ju snygg. Det mindes inte jag. Såg att han hade röda slingor i håret. Jag tror inte jag tycker det var en bra grej. Nä, jag tror inte det. Om man fyllt 29 får man inte skaffa sig röda slingor i håret. Inte om man inte fyllt 40 och vill vara 29 igen. Han kanske är äldre än 30? Vad vet jag. Jag vet ingenting. Ibland vet jag allt för mycket. VIssa saker vill jag blunda för. Som vissas eventuella (jag blundar nu) flickvänner. Som vissa provresultat. Som vissa känslor.
Men allt för ofta. Då saknar jag kunskap. Kunskap om framtiden. (vad ska ske med lilla mig? kommer det att ordna sig?) Kunskap om ord. (VAD FAN BETYDER ICKE FÖRTY, JAG FÖRSTÅR DET FORTFARANDE INTE) Kunskap om mig själv. (bryr jag mig om de arbetslösa, eller låter det bara bra?) Kunskap om andra människor (varför gör de på detta viseT?) Kunskap om världen (är kravmärkt bättre, förstör jag jorden nu, när jag köper klövermjölk från tysklande lr whatever för att klara månadens budget)
Eller. Ska jag helt enkelt kanske bara slappna av lite mer. LÄgga mig i min soffa och ta en stark koffeinrik kopp kaffe. Den sista jag har. OCh bara koppla bort dessa jävla tankar och njuta av att leva.
Gud, jag behöver kaffe. 
