Min inre perfektionist morrar.
Det är sjukt. Jag kontrolläser, men rättstavar inte. Läser det igen. Det kliar i fingrarna att skriva om meningar och ändra fel. Men jag tänker inte bli pråligt perfekt i svenskan (det finns ändå ingen chans att jag skulle fixa alla rätt där ändå). Men, som alla svenskar lär sig, i en konflikt måste man ibland kompromissa. Win-win situation skulle någon säga.
Därför ger jag min inre perfektionist tillstånd att be om ursäkt för eventuella fel i meningsuppbyggnader och stavning på denna lilla blogg.
Så, nu har jag inte varit töntig att gå in och rättstava något som bara är menat att vara ytligt svävande tankar och ingen litterärt godkänd och rättad publikation. Men ändå, den lilla stoltheten (om än så lite töntigt, det får jag nog säga) har fått säga sitt.
Slutsatsen av denna smått pinsamma inlägg (jag vet, det skall vara detta) är kortfattat:
Det blir fel ibland, men jag vet att det är fel, jag gör det medvetet, alltså vet jag rätt och fel blir okej.
eller nåt (perfektionisten vill inte att det ska bli fel, så för att stålsätta mig mot eventuella kritiker, lägger jag till ett osäkerhetsmoment och avleder motargument.)
Därför ger jag min inre perfektionist tillstånd att be om ursäkt för eventuella fel i meningsuppbyggnader och stavning på denna lilla blogg.
Så, nu har jag inte varit töntig att gå in och rättstava något som bara är menat att vara ytligt svävande tankar och ingen litterärt godkänd och rättad publikation. Men ändå, den lilla stoltheten (om än så lite töntigt, det får jag nog säga) har fått säga sitt.
Slutsatsen av denna smått pinsamma inlägg (jag vet, det skall vara detta) är kortfattat:
Det blir fel ibland, men jag vet att det är fel, jag gör det medvetet, alltså vet jag rätt och fel blir okej.
eller nåt (perfektionisten vill inte att det ska bli fel, så för att stålsätta mig mot eventuella kritiker, lägger jag till ett osäkerhetsmoment och avleder motargument.)
Kommentarer
Trackback
