Kaffetanten

det är på grund av mentaliteten i föregående inlägg som gör att jag aldrig kommer fram till några slutsatser. Om man är rädd för en slutsats och dess följder lär man ju aldrig söka en.
 
lev i blindo, säger jag.

drick ditt kaffe och njut. Bry dig inte om att isarna smälter, människor dör och små bakterier i kaffet sprider smitta i din mage.

Nejnej, lev i blindo.

(fan, det lät nästan som en slutsats, det där)

Det är sjukt. Jag kontrolläser, men rättstavar inte. Läser det igen. Det kliar i fingrarna att skriva om meningar och ändra fel. Men jag tänker inte bli pråligt perfekt i svenskan (det finns ändå ingen chans att jag skulle fixa alla rätt där ändå). Men, som alla svenskar lär sig, i en konflikt måste man ibland kompromissa. Win-win situation skulle någon säga.

Därför ger jag min inre perfektionist tillstånd att be om ursäkt för eventuella fel i meningsuppbyggnader och stavning på denna lilla blogg.

Så, nu har jag inte varit töntig att gå in och rättstava något som bara är menat att vara ytligt svävande tankar och ingen litterärt godkänd och rättad publikation. Men ändå, den lilla stoltheten (om än så lite töntigt, det får jag nog säga) har fått säga sitt.

Slutsatsen av denna smått pinsamma inlägg (jag vet, det skall vara detta) är kortfattat:
Det blir fel ibland, men jag vet att det är fel, jag gör det medvetet, alltså vet jag rätt och fel blir okej.

eller nåt (perfektionisten vill inte att det ska bli fel, så för att stålsätta mig mot eventuella kritiker, lägger jag till ett osäkerhetsmoment och avleder motargument.)

Gissa posen. Solen strålar strömmar in genom dammiga persienner. All luftens partiklar verkar virvla omkring framför mig. Som så mycket annat finns de ju altlid där, men man ser dem bara i visst ljus. Poetiskt, djupt, javisst.
Mitt kaffe har varit lite kallt det sista. En ständigt jagad ekonomi (sitter vi inte alla i den gropen och önskar oss upp till himlen tro?

slurp.

bluää, kallt kaffe är verkligen inte något som triggar apiten direkt.

anyhow, lots and lots of vatten har runnit under livets broar dessa förflutna veckor (jag fick till det där, inte sant). Min kära K har kommit hem! Och vänt åter utomstads. Jag blev ju enormt glad när den friska vårvinden susade hem igen. Sommarhettan kanske passar bättre, jag vet inte, vill inte trampa på några tår här. De var redan ömma tydligen. Fråga inte, jag tror det var en lång historia. STOPP! det är här vi börjar, i ordvalet, märka en viss antydan till ointresse? eller? vaddå "tror jag" ? FLICKA LILLA, har du inte lyssnat när hon förtalt sin vidunderliga historia? nää, joo... jag vill veta, jag vill lyssna, men på sistone, med kallt kaffe i koppen. Det har liksom inte funkat. Jag ville verkligen visa hur glad jag var att min halva kommit hem, men orkade bara inte. Som i ett glashus med ljudisolering, le, men kan inte säga hur glad jag är, kan inte nå utanför för att visa med rörelser hur glad jag är.
Och nu är hon ju borta igen. Eller ja, på betydande avstånd. Men nu kan jag ju åka och hälsa på. Om en vecka, när jag SLUTAR (inte tar semester) på jobbet.

tanken på det. nu blir jag lite darrig. Woaaa. Ja, undrar varför en människa bara tvärvänder och säger STOPP! fast, så är det väl inte, men känns så på jobbet. Få andade ord om framtidsplanerna, för att plötsligt lägga fram hela planen: naturvetenskapligt basår, betygskompletteringar, läkare... Och de som verkade tro att jag skulle baka bröd. Eller, jag har ju aldrig döljt min avsikt att plugga vidare, men det verkar som om frånvaron av oroliga funderingar kring studieval har fått dem att tro att jag skulle stanna. Det är så det kändes, förra veckan, när jag släppte THE BOMB. Jag förstår ju att det skulle bli jobbigt, i och med att de måste jobba extra fram tills de hittar en ersättare... och vem vet hur lång tid det tar?

Tröttheten ligger som ett moln över mig. Ögonen ständigt kliande, som en fluga suttit på kanten flinat. Jag fattar inte varför. Kaffet har varit lagom frånvarande, men inte så att det skulle förklara huvudets transformation till ett bowlingklot med korsett över tinningarna. Vissa dagar gör det bara ont. Vågade mig på en ipren igår, men nja... snusprilla here I come, såg det ut som. Fan, allergisk mot ipren? jaja, svullnaden hann gå ner tills jag skulle hämta Mor och Far som varit på galej. 

Tur var väl det. Den lilla pärlan ser väl mystiskt sliten ut i kvällning antar jag, lilla vita toyotan, smutsen gör att man kanske tar henne för grå? Anyhow, vita ljus förföljde mig i backspegeln en lång sjuttiosträcka, för att sedan hastigt ge ifrån sig tjutande ljud och bli plötsligt blå och röda. Wooooooooooops.

Men, lilla jag, lilla paragrafryttaren, lilla ängeln, gör ingen förnär, aldrig några fel.. nejnej. kan du tänka dig?

haha, hade nog kanske kört lite sakta. Blås, kolla kortet (tur inte passet, då hade de kanske gripit mig, så som jag ser ut på det fotot). Men allt gick bra. Jag undrar det, varför bultar hjärtat så hårt när man inget fel har gjort? 

tuff tuff, iväg i natten, tröttheten tryckte extra på gaspedalen på vägen hem. Jag menar, vad är sannolikheten att de kommer en gång till? Farbror blå? Paragrafryttare galopperar ibland också, faktiskt.
 

Ja, det var då hiskeligt, vad hon var energisk. Tror väl jetlagen lär sätta in någon gång i morgon.

MEn nu är hon här... och it's all very strange!

I'll be back another day, för mkt att göra nu! :P


pöss

Brunett ha, inte riktigt kanske. Jag lever fortfarande, sa blondie. :P

En mycket trevlig helg har blåst förbi. Storsäljare på Lördagen, allt tog slut, till mitt nöje och min förskräckelse. Det är förunderligt hur en sådan trivial sak som frånvaron av kanelbullar eller chokladbisqvier kan uppröra så. JÄVLA IDIOT! men jag vet att det inte är mitt fel, så allt rinner av som vatten på olja. 

Lördagsnatten tog en spännande vändning, hade ju gärna dansat, men supertrevligt att stanna och tjöta med min fru ;)  Sedan lite städhjälp (njaaaa) men vilka fyllehistorier. Jag tror inte jag är den enda att överdriva här i världen, kände mig normal, lite för underdriven (what's the motsats till överdriven, I ask.. huh?)

Söndag, en solig dag i sköna Göteborg. Sveriges framsida! Trevligt folk, och trevligt sällskap!

Kort review av helgens händelser. Nästa vecka är en stor vecka, då kommer min andra hälft hem. Jag vet inte hur jag kommer reagera. Det har ju gått så lång tid. Minns när vi stod vid köksdörren (till huset jag inte länger bor i!) och sa "hejdå syster, vi ses om ett halvår!" Ooo, jag känner tårar rinna på insidan av mina kinder när jag tänker på det.

NÅGRA KLUNKAR SENARE

Ah, sådär.

Jag har funderat (ovanligt) på det här med att veta och inte veta, blunda för sanningen. Leva i blindo. Egentligen gör man ju inte det, egentligen vet man ju. (jag skriver man här för att distansiera mig lite, annars tar jag avstånd från sådant töntigt avståndstagande i det allmänna talet ((även om det händer även hos Judith)) ) Så att leva i blindo, om man väljer det, kan ju aldrig vara riktigt sunt. Det är som presskaffe, man silar bort sumpen för att få ett bra kaffe, men i presskaffebryggaren är filtret för grovt. Det liksom slinker igenom för många fria radikaler som förstör ens inre. Det går att dricka, spär ut litegrann med klövermjölk som smakar vanilj, för att förgylla smaken, men det finns ändå där, det grumliga, och förstör njutningen. Det går att blunda, och låtsas, men egentligen så känner man faktiskt de små kornen. De fastnar på tungan, och håller sig kvar tills man sköljt bort det med något annat. Det lilla tankefröet som man inte vill känna till, det gror lite mer ibland, men med förströelse kan man hålla det i schack. Vad om jag måste vara helt ensam och utan något att göra. Tankar hoppar fram, tankar som jag låtsas att jag egentligen inte har.

Nää, fy fan, jag tänker helt klart för mycket. (och nu överdriver jag inte!) Det är just så här jag inte ska göra. MAKE A HÖNA out of a fever (ehh)

Nu är det nog!

Jag sätter punkt här idag.