Som om, As If.
Brunett ha, inte riktigt kanske. Jag lever fortfarande, sa blondie. :P
En mycket trevlig helg har blåst förbi. Storsäljare på Lördagen, allt tog slut, till mitt nöje och min förskräckelse. Det är förunderligt hur en sådan trivial sak som frånvaron av kanelbullar eller chokladbisqvier kan uppröra så. JÄVLA IDIOT! men jag vet att det inte är mitt fel, så allt rinner av som vatten på olja.
Lördagsnatten tog en spännande vändning, hade ju gärna dansat, men supertrevligt att stanna och tjöta med min fru ;) Sedan lite städhjälp (njaaaa) men vilka fyllehistorier. Jag tror inte jag är den enda att överdriva här i världen, kände mig normal, lite för underdriven (what's the motsats till överdriven, I ask.. huh?)
Söndag, en solig dag i sköna Göteborg. Sveriges framsida! Trevligt folk, och trevligt sällskap!
Kort review av helgens händelser. Nästa vecka är en stor vecka, då kommer min andra hälft hem. Jag vet inte hur jag kommer reagera. Det har ju gått så lång tid. Minns när vi stod vid köksdörren (till huset jag inte länger bor i!) och sa "hejdå syster, vi ses om ett halvår!" Ooo, jag känner tårar rinna på insidan av mina kinder när jag tänker på det.
NÅGRA KLUNKAR SENARE
Ah, sådär.
Jag har funderat (ovanligt) på det här med att veta och inte veta, blunda för sanningen. Leva i blindo. Egentligen gör man ju inte det, egentligen vet man ju. (jag skriver man här för att distansiera mig lite, annars tar jag avstånd från sådant töntigt avståndstagande i det allmänna talet ((även om det händer även hos Judith)) ) Så att leva i blindo, om man väljer det, kan ju aldrig vara riktigt sunt. Det är som presskaffe, man silar bort sumpen för att få ett bra kaffe, men i presskaffebryggaren är filtret för grovt. Det liksom slinker igenom för många fria radikaler som förstör ens inre. Det går att dricka, spär ut litegrann med klövermjölk som smakar vanilj, för att förgylla smaken, men det finns ändå där, det grumliga, och förstör njutningen. Det går att blunda, och låtsas, men egentligen så känner man faktiskt de små kornen. De fastnar på tungan, och håller sig kvar tills man sköljt bort det med något annat. Det lilla tankefröet som man inte vill känna till, det gror lite mer ibland, men med förströelse kan man hålla det i schack. Vad om jag måste vara helt ensam och utan något att göra. Tankar hoppar fram, tankar som jag låtsas att jag egentligen inte har.
Nää, fy fan, jag tänker helt klart för mycket. (och nu överdriver jag inte!) Det är just så här jag inte ska göra. MAKE A HÖNA out of a fever (ehh)
Nu är det nog!
Jag sätter punkt här idag.
En mycket trevlig helg har blåst förbi. Storsäljare på Lördagen, allt tog slut, till mitt nöje och min förskräckelse. Det är förunderligt hur en sådan trivial sak som frånvaron av kanelbullar eller chokladbisqvier kan uppröra så. JÄVLA IDIOT! men jag vet att det inte är mitt fel, så allt rinner av som vatten på olja.
Lördagsnatten tog en spännande vändning, hade ju gärna dansat, men supertrevligt att stanna och tjöta med min fru ;) Sedan lite städhjälp (njaaaa) men vilka fyllehistorier. Jag tror inte jag är den enda att överdriva här i världen, kände mig normal, lite för underdriven (what's the motsats till överdriven, I ask.. huh?)
Söndag, en solig dag i sköna Göteborg. Sveriges framsida! Trevligt folk, och trevligt sällskap!
Kort review av helgens händelser. Nästa vecka är en stor vecka, då kommer min andra hälft hem. Jag vet inte hur jag kommer reagera. Det har ju gått så lång tid. Minns när vi stod vid köksdörren (till huset jag inte länger bor i!) och sa "hejdå syster, vi ses om ett halvår!" Ooo, jag känner tårar rinna på insidan av mina kinder när jag tänker på det.
NÅGRA KLUNKAR SENARE
Ah, sådär.
Jag har funderat (ovanligt) på det här med att veta och inte veta, blunda för sanningen. Leva i blindo. Egentligen gör man ju inte det, egentligen vet man ju. (jag skriver man här för att distansiera mig lite, annars tar jag avstånd från sådant töntigt avståndstagande i det allmänna talet ((även om det händer även hos Judith)) ) Så att leva i blindo, om man väljer det, kan ju aldrig vara riktigt sunt. Det är som presskaffe, man silar bort sumpen för att få ett bra kaffe, men i presskaffebryggaren är filtret för grovt. Det liksom slinker igenom för många fria radikaler som förstör ens inre. Det går att dricka, spär ut litegrann med klövermjölk som smakar vanilj, för att förgylla smaken, men det finns ändå där, det grumliga, och förstör njutningen. Det går att blunda, och låtsas, men egentligen så känner man faktiskt de små kornen. De fastnar på tungan, och håller sig kvar tills man sköljt bort det med något annat. Det lilla tankefröet som man inte vill känna till, det gror lite mer ibland, men med förströelse kan man hålla det i schack. Vad om jag måste vara helt ensam och utan något att göra. Tankar hoppar fram, tankar som jag låtsas att jag egentligen inte har.
Nää, fy fan, jag tänker helt klart för mycket. (och nu överdriver jag inte!) Det är just så här jag inte ska göra. MAKE A HÖNA out of a fever (ehh)
Nu är det nog!
Jag sätter punkt här idag.
Kommentarer
Trackback
