Kaffetanten

Åååååh, äntligen!

Jag ska flytta. Visserligen till en mindre lägenhet än den jag bor i nu, men ändå... jag ska flytta! Samma låga hyra, men jag slipper grannarna, och jag får balkong! En mysig vindsvåning med balkong! Åååååhhhh, jag längtar :)

Så, nu blir det till att sälja möbler. Någon som vill ha en röd, stor och skön divansoffa?




PÖSSSSSSSSSSSSSS

Det absolut värsta som finns är att känna sig liten. I mitt liv händer det dagligen. En männsika frambringar en relativt begriplig tanke på ett språk som skall levandegöra dess sanning genom att omintetgöra eventuella kritiker. Jag är en sådan. En eventuell kritiker utan vidare självtillit som kniper käft när begränsningarna närmar sig.

Hellre vara tyst och låta folk tro att man är dum, än att öppna munnen och göra det till en sanning.

Så länge de tror kan jag leva vidare. MEn rädslan att de ska veta att jag är dum, även om jag vet att jag itne  är det, jag har bara mina linguistiska begränsningar att skylla på, vilka i och för sig kan definieras som dumhet, häftar fast min tunga i gommen. Dålig självkänsla.

Jag hatar (det är ett starkt ord, men här använder jag det) när någon tittar på mig och tror sig veta att jag inte förstår OCH att det inte är någon idé att förklara, om jag inte håller med, för motparten förmodar att jag är för dum för att någonsin förstå.

Varje dag möter man nya människor. Nyligen har jag mött människor som retat upp mig. Jag vill älska alla, men det är svårt när alla inte älskar mig.

Det är ju en omöjlighet, jag vet. En orm och en fågel kan aldrig bli vänner. Men man behöver ju inte sluka någon för att vi är av olika sort. Männiksor är ju inte djur. vill jag tro.

Det slår mig, då och då -tack och lov bara då och då - hur ... jag finner inte ord för det... hur... hur folk beter sig. Barnsligt, ibland rent ondskefullt. JAg förstår inte. Jag pratar inte om ondska som en motpart till godhet. Det är en helt annan sak. Goda och onda är bara sätt att beskriva sig själv och motparten på två sidor om en konflikt. Båda är onda, båda är goda, ur varandras perspektiv. Men ren ondska, den som inte bottnar i något, finns den? jag vill inte veta, men jag vill. Veta för att förstå, men sedan önska sig tillbaka, för då kan jag tro att allt är gott.
Om jag inte gjort dig något ont, varför vill du skada mig? varför vill du se tårar rulla ner för mina kinder? Bara för att jag finns? Jag vill inte tro att människor kan vara onda. Jag vill tro att de är skadade av något, handlar av hämdbegär, nedbruten stolthet, nedbruten livsglädje. Men ondska, jag vill inte tro att det finns, men snart finns inga ursäkter längre.

näää... jag har haft semester alldeles för länge. (nu skjuter jag ifrån mig dessa tankar, som börjar bli alldeles för skrämmande, genom att lägga till en töntig, smådum kommentar)

kram och puss

Brunett ha, inte riktigt kanske. Jag lever fortfarande, sa blondie. :P

En mycket trevlig helg har blåst förbi. Storsäljare på Lördagen, allt tog slut, till mitt nöje och min förskräckelse. Det är förunderligt hur en sådan trivial sak som frånvaron av kanelbullar eller chokladbisqvier kan uppröra så. JÄVLA IDIOT! men jag vet att det inte är mitt fel, så allt rinner av som vatten på olja. 

Lördagsnatten tog en spännande vändning, hade ju gärna dansat, men supertrevligt att stanna och tjöta med min fru ;)  Sedan lite städhjälp (njaaaa) men vilka fyllehistorier. Jag tror inte jag är den enda att överdriva här i världen, kände mig normal, lite för underdriven (what's the motsats till överdriven, I ask.. huh?)

Söndag, en solig dag i sköna Göteborg. Sveriges framsida! Trevligt folk, och trevligt sällskap!

Kort review av helgens händelser. Nästa vecka är en stor vecka, då kommer min andra hälft hem. Jag vet inte hur jag kommer reagera. Det har ju gått så lång tid. Minns när vi stod vid köksdörren (till huset jag inte länger bor i!) och sa "hejdå syster, vi ses om ett halvår!" Ooo, jag känner tårar rinna på insidan av mina kinder när jag tänker på det.

NÅGRA KLUNKAR SENARE

Ah, sådär.

Jag har funderat (ovanligt) på det här med att veta och inte veta, blunda för sanningen. Leva i blindo. Egentligen gör man ju inte det, egentligen vet man ju. (jag skriver man här för att distansiera mig lite, annars tar jag avstånd från sådant töntigt avståndstagande i det allmänna talet ((även om det händer även hos Judith)) ) Så att leva i blindo, om man väljer det, kan ju aldrig vara riktigt sunt. Det är som presskaffe, man silar bort sumpen för att få ett bra kaffe, men i presskaffebryggaren är filtret för grovt. Det liksom slinker igenom för många fria radikaler som förstör ens inre. Det går att dricka, spär ut litegrann med klövermjölk som smakar vanilj, för att förgylla smaken, men det finns ändå där, det grumliga, och förstör njutningen. Det går att blunda, och låtsas, men egentligen så känner man faktiskt de små kornen. De fastnar på tungan, och håller sig kvar tills man sköljt bort det med något annat. Det lilla tankefröet som man inte vill känna till, det gror lite mer ibland, men med förströelse kan man hålla det i schack. Vad om jag måste vara helt ensam och utan något att göra. Tankar hoppar fram, tankar som jag låtsas att jag egentligen inte har.

Nää, fy fan, jag tänker helt klart för mycket. (och nu överdriver jag inte!) Det är just så här jag inte ska göra. MAKE A HÖNA out of a fever (ehh)

Nu är det nog!

Jag sätter punkt här idag.