Kaffetanten

I Know, vissa dagar är bara så .. de är bra, andra är dåliga. Ibland uppfattar man saker annorlunda bara för att det är en sån där dag.

Men ibland, då undrar jag om mitt ursäktande respektive överstrykande humör, verkligen är bra. Tänk om det inte bara är den dagen, utan faktiskt på riktigt? What if, han verkligen menar vad han säger idag, men inte menar sin tystnad imorgon? Eller menas det inget alls?

ÄR jag naiv och blåögd eller cynisk och beräknande? Är det så, eller finns inte valen? Måste det vara svart eller vitt? Tänk om jag gillar gråt(t)? eller 70% opacitet på det svarta? ÄR det okej att bara se vissa saker (som okej, jag blundar nu) eller är det att ljuga för sig själv? Om självinsikt innebär depression är det då en självklart bra eftersträvan? Men är deppig klartsynt bättre än "falsk" glädje? Är jag inte hellre glad än ledsen? Men varför ursäkta? Då kör de ju med en. skrattar, hah, hon vet verkligen inte vad folk gör med henne. Lilla flicka.

Jag saknar ibland en liten svart tyngd som drar ner mig på jorden.

Jag vet! Kaffe, hon behöver verkligen sitt kaffe.

Te i fyra dagar nu... iofs lite fusk på jobbet. Och snart väntar liten rykande kopp i det gröna köket hos mamma och pappa. (GLÖM INTE MAMMAS KRAMAR IMORGON)


Tänk hela livet, att gå utan den lilla svarta (och jag pratar inte mode) utan DLS koppen på morgonen. Sitta på min barstol i köket, spana ut över de grönskande träden utanför. Trapphuset ligger fortfarande tyst i bakrus sedan gårdagens förslitningar. Bara min morgon, och koppen, vars smak tycks väcka ögonen till liv och sinnena brusar.

ja, snart måste jag nog sova