Kaffetanten

Det absolut värsta som finns är att känna sig liten. I mitt liv händer det dagligen. En männsika frambringar en relativt begriplig tanke på ett språk som skall levandegöra dess sanning genom att omintetgöra eventuella kritiker. Jag är en sådan. En eventuell kritiker utan vidare självtillit som kniper käft när begränsningarna närmar sig.

Hellre vara tyst och låta folk tro att man är dum, än att öppna munnen och göra det till en sanning.

Så länge de tror kan jag leva vidare. MEn rädslan att de ska veta att jag är dum, även om jag vet att jag itne  är det, jag har bara mina linguistiska begränsningar att skylla på, vilka i och för sig kan definieras som dumhet, häftar fast min tunga i gommen. Dålig självkänsla.

Jag hatar (det är ett starkt ord, men här använder jag det) när någon tittar på mig och tror sig veta att jag inte förstår OCH att det inte är någon idé att förklara, om jag inte håller med, för motparten förmodar att jag är för dum för att någonsin förstå.

Varje dag möter man nya människor. Nyligen har jag mött människor som retat upp mig. Jag vill älska alla, men det är svårt när alla inte älskar mig.

Det är ju en omöjlighet, jag vet. En orm och en fågel kan aldrig bli vänner. Men man behöver ju inte sluka någon för att vi är av olika sort. Männiksor är ju inte djur. vill jag tro.

Det slår mig, då och då -tack och lov bara då och då - hur ... jag finner inte ord för det... hur... hur folk beter sig. Barnsligt, ibland rent ondskefullt. JAg förstår inte. Jag pratar inte om ondska som en motpart till godhet. Det är en helt annan sak. Goda och onda är bara sätt att beskriva sig själv och motparten på två sidor om en konflikt. Båda är onda, båda är goda, ur varandras perspektiv. Men ren ondska, den som inte bottnar i något, finns den? jag vill inte veta, men jag vill. Veta för att förstå, men sedan önska sig tillbaka, för då kan jag tro att allt är gott.
Om jag inte gjort dig något ont, varför vill du skada mig? varför vill du se tårar rulla ner för mina kinder? Bara för att jag finns? Jag vill inte tro att människor kan vara onda. Jag vill tro att de är skadade av något, handlar av hämdbegär, nedbruten stolthet, nedbruten livsglädje. Men ondska, jag vill inte tro att det finns, men snart finns inga ursäkter längre.

näää... jag har haft semester alldeles för länge. (nu skjuter jag ifrån mig dessa tankar, som börjar bli alldeles för skrämmande, genom att lägga till en töntig, smådum kommentar)

kram och puss

James Morrison - The Pieces Don't fit here anymore.

Den stämman, svårt att slå.


Det räcker gott och väl för en kväll som denna.

Jag vet ärligt inte varför jag inte skriver ut mitt eget namn på bloggen. Det är ju så man måste fundera lite. Det hela grundade sig väl för något år sen, då bloggen var fylld med tankar så fluffiga att  ingen skulle må bra av att ta del av. Jag lovar, de är numer i tryggt förvar någon annanstans. Tur är väl det. Hela syftet med att blogga är väl att man vill att någon ska läsa, reagera, säga: du är inte käpp.

helt onödigt då, känns det som.

ungefär som att be en bön, man skickar ut en tanke och vet inte men hoppas att den hörs av någon eller något.

En enklare förklaring. Har alltid gillat tanken på att sadla om och byta ut allt, börja om på en helt ny kula, nytt namn, nytt utseende, ny person. För tänk så mycket man kanske missar bara för att "jag" inte passar ihop med just det. En ny person kanske ser andra saker.

Fast då kommer vi till ett stort problem. Jag gillar ju den jag är, annars vore jag väl (förhoppningsvis) någon annan. Men man kan ju låtsas. Ta ett annat namn på skoj, låtsas vara och se saker på ett annat sätt. Kanske ser jag mer då.

över och ut från judith och jag.