Kaffetanten

Efter snart två terminer har jag insett följande: Tandläkare är ju inte något man blir om man...
bryr sig om vad andra tror och vill uppfattas som en normal person (som inte gillar att andas in andras morgonandedräkt eller se dem plågas)... inte vill bli ifrågasatt varje gång man berättar om sitt yrkesval
... inte vill att utomstånde tror att man är kåt på status och pengar... inte vill att andra ska tro att man ville bli läkare, men inte var bra nog.

Det första skiter jag i. Det är rätt kul att se de där förskräckta uppspärrade ögonen när man berättar vad man ska bli. Men den sista meningen vill jag kunna stryka.

Jag är nöjd med det jag gör och vad jag har åstadkommit, men inte med att misslyckas med ett mål. Mitt mål var att komma in. Okej, det hade nog inte varit rätt val, men jag vet att jag skulle klarat av det. Jag vill visa att jag inte var sämre än de andra. Ingen ska kunna säga att jag inte gjorde ett val, att jag blev tvingad att välja plan B.

Mitt liv ska inte vara plan B. Jag ska göra ett val. Jag ska inte bli bortlottad. Jag är mer än ett nummer, mer än en liten reserv. Jag ska välja bort dom och deras liv.

Oh. Så solen ska skina den dagen.