Kaffetanten

Läste just på helloanna.blogg.se. Ett inlägg hon skrivit fick mig att återuppta tankar som följt mig ganska länge. Sedan min biologikurs förra året faktiskt. Det blev ett chockartat uppvaknande. Jag skäms lite faktiskt, det är ju så självklart att det förhåller sig så, allt annat vore ju så själviskt. Föreläsarinnan tittade på oss med stränga ögon när hon sa att vi inte ska tro att vi är bäst. VI är inte i slutet av den evolutionära utvecklingen, vi utgör inte ens ett stort steg i den, bara kanske  ett ganska dåligt steg i utvecklingen. Hon pratade om hur vi gått utanför evolutionens lagar och, med alla hjälpmedel vi har, bidrar till att svagare individer tillåts fortplanta sig och försvaga vår population. Det låter ju hemskt. Men vem är svag? Den intelligente med sköra armar, eller den praktiskt lagda med lite intresse för suduko? Den med mest teknik i badrummet eller han som står ute i bushen? 

Annas inlägg hade mer socialantropologiska aspekter, mina har väl smittats mer av en naturvetenskaplig inriktning.
men det påminde mig om vad jag funderat på. (har man många funderingar glömmer man ju dem lätt)

Jag stog och stekte fiskpinnar. Tänkte på hur smart det var med teflonstekpanna. Säkert är det mycket bättre och mindre cancerframkallande stekyta på fiskpinnar stekta i en teflonstekpanna än en gjutjärnspanna (tog ett fundersamt andetag. )Om man inte vill ha i sig järn förstås. Näst, funderade jag på framtida tillvägagångsätt för tillagning av fiskpinnar. la förfarat ner stekspaden. Då är ju jag bara försöksperson för framtida stekpannor och fiskpinnar! Chockerande, minst sagt. Ngn forskare kommer säkert komma på att teflon är ju helt förkastligt, och orsaken till många av dagens sjukdomar nu pausade jag i mina tankar och reflekterade över hur smarta de egentligen var, men kom fram till att jag har rätt att tänka även med dumma koppligar  Vad vi egentligen är, är ju bara fösökspersoner för alla framtidens idéer. petade lite på fiskpinnarna, men de var fortfarande kalla. Som när nya mediciner introduceras på marknaden, trots åtskilliga förbrukade rödgråtna råttögon, så blir det alltid bieffekter man inte räknat med. Några mänskliga dödsfall som får kemisten att fundera på sin medicin och att, vid närmare eftertanke, så skulle en modifierad sådan nog funka bättre. Den kemiska sammansättningen i medcinen ändras, en utveckling av preparatet sker, och marknaden (den som inte går att ta på, men som ändå finns där. Precis som vinden) kan glädjas åt en medicin med mindre biverkningar. Superbt att de där dödsfallen ledde till någonting, och inte var förgäves. Men vad Greta, 85, tycker om att bli en bricka i utvecklingen, sägs ju inget om.

Jag vet, fiskpinnar och teflon, mediciner och åldringar, it makes no sense. Men jag tycker ändå det är skönt när den barnsliga bilden av mig och den värld jag lever i som "det bästa", "det som blev av utvecklingen" raseras. När man inser att evolutionen inte har åsidosatts, den fortgår. Att jag med alla mina imperfekta drag bara är ett steg av många. men, att, fan, jag kanske inte ens är i mitten på den långa tidslinjen. Men jag vet att jag är ett steg i alla fall. Kanske inte framåt, men ett steg. En början på en möjlig väg. Intelligens och förmågan att utveckla verktyg och hjälpmedel är väl en del av evolutionen, men (här kommer annas inlägg in lite grann) vem som lyckas bäst i längden säger det ju inget om. Vi i väst verkar ju ta död på oss själva. Vem vet hur det ska gå? Ser man det ur ett evolutionärt perspektiv har tidigare arter vars populationer har en likanande tillväxtkurva som mänksligeten, krashat. En poulation kan på sikt inte bli större än vad miljön tål.

aha. dåså, då var fiskpinnarna klara. Jag är ändå bäst i mitt hushåll på fiskpinnar. Så mycket vet jag. För här finns ingen konkurrens.