Kaffetanten

Tidigt imorse. En sådan skön känsla. Det är sällan jag kör bil om mornarna nu. Men idag så. Tog en omväg för att komma upp på motorvägen. Kan inte säga varför. Ångrar mig nu.

På vägen upp till motorvägen tittar jag, som man ska, döda vinkeln. Men trots två ögon är det ju svårt att titta åt två håll samtidigt. Jag hann knappt vända fram blicken innan jag insåg att bilarna framför hastigt bestämt sig för att sänka hastigheten. Smällen blev oerhörd. Jag minns inte alls, men jag tror jag skrek. HELVETE. Vad har jag gjort. Hur mår han/hon i bilen framför?

Med hastiga andetag och tårar som ville komma ut satte jag på varningsblinkers och sprang ut. Mannen som steg ur bilen framför hade handen på nacken och såg blek och skärrad ut. Jag sprang fram och flämtade förlåt och frågade hur han mådde. La handen på hans nacke, som om det skulle hjälpa. Jag vete fan. Huvudet var tomt men knäna skallrade som om de var invaderade av arga ormar.

Bilen skulle ju besiktigas 8:30. Men den behöver nog aldrig besiktigas mer. När jag vände mig om och såg eländet, såg volvon snarare ut som en tandlös 80:åring där näsan växt inåt.

Men lamporna lyste fortfarande i alla fall.