Skräck i källaren.
Källaren.
Ett mörkt utrymme i detta gamla charmiga (hm) hyreshus som jag bor i, som jag sedan inflytt varit lite rädd för. Obehag sprider sig längs ryggraden i samma takt man kliver ner för de kalla trappstegen. Allt känns fixat precis alá mordplats i beckfilm. Man bara anar en ryss som gömmer sig bakom ikoner och skjuter hål i väggen. Eller Gunvald i ett hörn med blå lysande ögon. precis lika läskigt som i de gråa beckfilmerna. Jo, vi har till och med en flimmrande lampa som kastar sken på skitiga väggar. Det anas spår av glansdagar då väggarna varit målade ljusa, men fukt och ålder har slitit hårt. I tvättstugan som ligger förbannat långt in i källaren står en orange tvättmaskin som är tvungen att spännas fast när man pluggar in den. Faschinerande. En maskin som gör att man förstår serietecknare som sätter huggtänder på maskinens avbild och skrämmer skiten ur barn så de för all framtid skall förknippa tvättning med fasa. För att länka till förr skrivet inlägg, kan ju källaren sägas vara en anledning till att jag funderar kring mitt soloboende. Aldrig dit ner själv, nä du. Det har, tycker jag, alltid kännts som om någon står och klämmer i ngt hörn och tittar på mig när jag vågat mig dit. Glor.
Och så var det ju den där känslan. Vi upptäckte honom dagen innan dopparedagen, eller rättare sagt, hans madrass och några få tillhörgheter i hyreshusets låsta (!) förrådsrum. Egentligen spelar det väl ingen roll, alkisen behöver väl bara värma sig lite. Men fimparna vid madrassens kant, försvunna kläder i torkrummet (ja inte strumpor, de försvinner ändå) och faktumet att han troligen har hittat vaktmstarens nyckelknippa (som tydligen blev tappad för flera år sen) och även då har tillgång till samtliga utrymmen i huset, hm, nja, kanske inte känns helt hundra. Men vaktisen kom idag, kanske har han bytt lås eller slängt ut honom. jag har dock inte hunnit se om de hänt något, och jag vägrar gå ner i källaren nu när det är mörkt.
Nu vet jag ju i och för sig att det inte bara är en känsla. Det dunkla mysteriet har klarnat en aning. Väggarna känns lite ljusare. Nu vet jag ju att det faktiskt är någon därnere, men än har jag inte kunnat bestämma mig om ljuset som faller på saken har tagit bort obehaget. Nää. Jag tror fortfarande att jag kommer typ dööööö om jag går ner i den där källaren. Trots att det ligger en aliks och sover i hörnet. Fast, å andra sidan, då finns det ju alltid vittnen.
Love
Ett mörkt utrymme i detta gamla charmiga (hm) hyreshus som jag bor i, som jag sedan inflytt varit lite rädd för. Obehag sprider sig längs ryggraden i samma takt man kliver ner för de kalla trappstegen. Allt känns fixat precis alá mordplats i beckfilm. Man bara anar en ryss som gömmer sig bakom ikoner och skjuter hål i väggen. Eller Gunvald i ett hörn med blå lysande ögon. precis lika läskigt som i de gråa beckfilmerna. Jo, vi har till och med en flimmrande lampa som kastar sken på skitiga väggar. Det anas spår av glansdagar då väggarna varit målade ljusa, men fukt och ålder har slitit hårt. I tvättstugan som ligger förbannat långt in i källaren står en orange tvättmaskin som är tvungen att spännas fast när man pluggar in den. Faschinerande. En maskin som gör att man förstår serietecknare som sätter huggtänder på maskinens avbild och skrämmer skiten ur barn så de för all framtid skall förknippa tvättning med fasa. För att länka till förr skrivet inlägg, kan ju källaren sägas vara en anledning till att jag funderar kring mitt soloboende. Aldrig dit ner själv, nä du. Det har, tycker jag, alltid kännts som om någon står och klämmer i ngt hörn och tittar på mig när jag vågat mig dit. Glor.
Och så var det ju den där känslan. Vi upptäckte honom dagen innan dopparedagen, eller rättare sagt, hans madrass och några få tillhörgheter i hyreshusets låsta (!) förrådsrum. Egentligen spelar det väl ingen roll, alkisen behöver väl bara värma sig lite. Men fimparna vid madrassens kant, försvunna kläder i torkrummet (ja inte strumpor, de försvinner ändå) och faktumet att han troligen har hittat vaktmstarens nyckelknippa (som tydligen blev tappad för flera år sen) och även då har tillgång till samtliga utrymmen i huset, hm, nja, kanske inte känns helt hundra. Men vaktisen kom idag, kanske har han bytt lås eller slängt ut honom. jag har dock inte hunnit se om de hänt något, och jag vägrar gå ner i källaren nu när det är mörkt.
Nu vet jag ju i och för sig att det inte bara är en känsla. Det dunkla mysteriet har klarnat en aning. Väggarna känns lite ljusare. Nu vet jag ju att det faktiskt är någon därnere, men än har jag inte kunnat bestämma mig om ljuset som faller på saken har tagit bort obehaget. Nää. Jag tror fortfarande att jag kommer typ dööööö om jag går ner i den där källaren. Trots att det ligger en aliks och sover i hörnet. Fast, å andra sidan, då finns det ju alltid vittnen.
Love
Kommentarer
Postat av: Claesson
Börja Träna Krav Maga!
Trackback
