Fantastiska människor
Ibland känns allt hopplöst och tillvaron ser ut som ett stort frågetecken. Varför går jag här och andas, vem bryr sig? Vad är det för mening, alla människor bryr sig bara om en sak, och det är sig själva. Det känns bara skit. Man vill ha den där strimman av hopp. Ett leende, en komplimang från någon som inte behöver.En kram från en människa till en annan.
Idag expiderade jag en kvinna, alltid väldigt trevlig. Men som i fas med mitt depphumör, så fick jag bara svag respons på mitt levererade leende. jag var snabb att dömma. I min elaka hjärna döpte jag om henne till Suris. Men så susade nästa kvinnliga kund in. De måste nog känt varann. Hon grabbade tag i suris och gav henne världens kram. Jag blev lika överrumplad som suris. Och hon hulkar till. Det visar sig att hennes man har dött. De börjar prata om privata känslor. Och jag drar mig undan. Tänk vilken fantastisk människa. Att ta tag i sorgen mitt bland alla. Inte fega ur och låtsas som allt är bra. Att visa sitt stöd och sin kärlek när andra kanske tar den lätta vägen ut. Som jag, som har allt och väljer den lätta vägen en tråkig dag. Att deppa. När jag har alla anledningar att le. Nästa gång ska hon inte heta suris. Hon ska kallas stark. För att hon orkar le och leva i en av de svåraste stunder. När andra inte ens ler de lyckligaste av dagar.
Mina kinder bränner av skam, som om hon slagit till den. Och inte mer än rätt. Ibland vill man kanske ha en kram, men är värd en örfil.
slut för idag.
