Kaffetanten

Dagar som denna. Då luften utanför är full av dagg men ögonen är fyllda av sand. Då huvudet är dubbelt så stort, men dess förmåga hälften så liten. Då mjölken är slut och vattnet i kranen smakar brunt men säkert är fyllt med mineraler. Då kroppen är svajig, men det nervösa leendet ganska nära. Visst var det roligt igår?

Bakfyllleplåstret idag:  romantisk film... ja, måste väl erkänna att jag är en sucker för sådana. Det behöver inte vara ett djup, bara det slutar lyckligt. Då är jag nöjd.

Idag blev det en (vad jag trodde) romantisk film med ultralyckligt slut a la Jane Austen. Men icke. Vad får jag? En genomvacker film, med djup och ja, djupa filmer slutar sällan lyckligt. Och då, bakfull som jag är, då går jag nu här, och funderar på framtiden. Den kanske inte blir så där hollywoodbra, även om jag kämpar. Jag kommer aldrig få barn och karriären kommer gå åt helvete. Ja, så kanske det blir, mitt slut kanske inte heller kommer bli lyckligt. Vaför går jag här och är så säker på allt? Vad har jag för rätt att tro att det kommer gå bra?

Nä, det här var banne mig inget bra bakfylleplåster. Alla har rätt till lyckliga slut! Jag vet vad det är. Det är den där sista shoten igår som förstörde allt. Hela min framtid. Jag ska aldrig dricka mer. Jag ska inte dricka på länge.

//alvedon please.