Tillsammans är man mindre ensam
Suck. Jaaa, ibland är det väl så. Att saker och ting har ett slut. Att något som var självklart helt plötsligt känns svårt och jobbigt. Kanske har det löst sig imorgon. Kanske är det ett hjärnspöke. Vad jag vet är att jag känner mig så ensam. Och ensam är inte stark. Ensam är inbillningssjuk och blind för de vackra runtomkring. Fast som min kloka syster säger, så är det ju ett val jag gör. Och visst håller jag med. Man kan styra sina tankar. Men ibland är det svårt. Ibland känns det nästan omöjligt.
Det är så skönt att ha vänner då. Vänner som säger att det nog inte är hjärtinfarkt utan bara lite stress. Vänner som kramar om och säger att allt kommer gå bra. Vänner som har det jobbigt, men som ändå finns där. Vänner som ringer när man verkligen behöver det.
Nyfunna och gamla godingar, väl utnötta och ännu inte påträffade vänner: Tack!
Over and out.
