Kaffetanten

Jag erbjöd en nyfunnen vän att bo på min soffa, om hon inte hittar en ny lägenhet till jul.

Hon trodde mig väl inte först, men jag upprepade mig och sa att jag menade vad jag sa. Allt går att lösa, och jag vill hellre att hon bor hos mig än på vandrarhem, långt från hemort och trygghet. Jag kunde ju vara hennes studsmatta. Hon behöver kanske inte hoppa, men om hon gör det, så vet hon att mattan finns där. Så tänkte jag. Det går att lösa.

Jag vet inte hur jag trodde att min omgivning skulle reagera. Men de flesta har haft en spontant negativ första reaktion. Jag har fått försvara mig. Jag började ångra mig. Vad har jag sagt? Vad har jag lovat? (som jag SKA HÅLLA, man håller vad man lovar) Vi är ju inte ens lika, har redan stött på kulturskillnader.

Men så satt vi och kollade på idol tillsammans. Och två egentliga främlingar såg på varann, och när hon sa att jag tagit bort hennes ångest bara genom att yttra de där orden, då försvann all tveksamhet. Det lilla tveksamhet och obehag jag kanske skulle känna vid eventuell inflytt är inget mot vadjag tror jag skulle känna om jag var i hennes position. Det som kanske för mig egentligen bara handlar om ytterst lite och temporär bekvämlighetsminskning är för henne något enormt, och som vid klimax kanske är skillnad mellan ångest  och inte ångest. Stanna eller ge upp?

Jag är gärna studsmatta. Även om det ibland innebär att någon hoppar på en. För det är mycket lättare att balansera på en tråd om man vet att det inte är farligt att falla ner.