Läkarstudent... och förändringen har påbörjats.
Tre månader som läkarstudent. Det är fortfarande helt ofattbart. Och varje dag känns det fortfarande som om jag möts av "Guuuuud, är du så gammal??! Lustigt att 20åringar bara tycker sig ha några år kvar av ungdom. Visst, livet blir inte den raksträcka som jag tänkt. Hellre landsväg i 20 år än motorväg i dtio.
Inte för att jag i vintras oroade mig så mycket för de framtida kursarnas eventuella snobberi och blaaha, men om jag så hade, så skulle jag känt mig motbevisad. För de flesta är härliga, inspirerande, sprudlande människor. Visst anar man myrorna i dem när man ser alla färglada lappar i de tjocka böckerna, milslånga anteckningar och tunga väskor. Men ingen höjer på ögonbrynen varesig mot den som somnar till i föreläsningsstolen till höger, eller hon till vänster som uppenbarligen tar det alldeles på för stort allvar.
Det är annat som jag funderar på nu. Första tentan har redan skrivits och blivit rättad. Om den gav fingervisning åt kommande resultat har jag inget att oroa mig för. Men så är det ju så, att jag inte kan låta bli. Blod är inget problem. Stick hit och dit. Smärta är bara en mental inställning intalar jag mig. Men Läk.stud Malin har redan blivit lite matt vid tillfälle och fått låna brits efter färdigbehandlad patient. Tidig yrkeskontakt heter det. När man är ute på VC och följer med engagerade läkare. Det ska inspirera och vara ett första steg i utvecklingen mot yrkesidentiteten. För det är ju så. Man kommer bli annorlunda. Färgas av alla latinska ord och svåra diagnoser.
En handledare sa att det är en klok idé att skriva dagbok. För när Ni är klara med utbildningen är ni inte samma personer. Det är nog lätt att tappa bort sig själv i förvandligen. Tappa empatin och sin humanstiska syn. I diskussioner med bekanta har just det ämnet ofta kommit på tal. "Du kommer bli en bra läkare, en som inte är så cynisk" har det hetat. Efter min lilla matthet så är jag rädd att jag kanske måste slipa bort lite empati. I alla fall så pass mycket att jag inte svimmar för att patienten svettas lite i sin "mentala inställning".
Kaffe nästa.
Inte för att jag i vintras oroade mig så mycket för de framtida kursarnas eventuella snobberi och blaaha, men om jag så hade, så skulle jag känt mig motbevisad. För de flesta är härliga, inspirerande, sprudlande människor. Visst anar man myrorna i dem när man ser alla färglada lappar i de tjocka böckerna, milslånga anteckningar och tunga väskor. Men ingen höjer på ögonbrynen varesig mot den som somnar till i föreläsningsstolen till höger, eller hon till vänster som uppenbarligen tar det alldeles på för stort allvar.
Det är annat som jag funderar på nu. Första tentan har redan skrivits och blivit rättad. Om den gav fingervisning åt kommande resultat har jag inget att oroa mig för. Men så är det ju så, att jag inte kan låta bli. Blod är inget problem. Stick hit och dit. Smärta är bara en mental inställning intalar jag mig. Men Läk.stud Malin har redan blivit lite matt vid tillfälle och fått låna brits efter färdigbehandlad patient. Tidig yrkeskontakt heter det. När man är ute på VC och följer med engagerade läkare. Det ska inspirera och vara ett första steg i utvecklingen mot yrkesidentiteten. För det är ju så. Man kommer bli annorlunda. Färgas av alla latinska ord och svåra diagnoser.
En handledare sa att det är en klok idé att skriva dagbok. För när Ni är klara med utbildningen är ni inte samma personer. Det är nog lätt att tappa bort sig själv i förvandligen. Tappa empatin och sin humanstiska syn. I diskussioner med bekanta har just det ämnet ofta kommit på tal. "Du kommer bli en bra läkare, en som inte är så cynisk" har det hetat. Efter min lilla matthet så är jag rädd att jag kanske måste slipa bort lite empati. I alla fall så pass mycket att jag inte svimmar för att patienten svettas lite i sin "mentala inställning".
Kaffe nästa.
Kommentarer
Trackback
