Det vore på sin plats att kommentera lite.
Ibland är det jobbigt att kännas hur man förändras. Hur en sprudlande liten fågel kan hamna mitt i hösten, och himlen inte känns blå, fast den borde.
Ena dagen så strålar solen, andra dagen är det regn. Jag önskar jag kunde se det vackra i båda två. För det vet jag att man kan. Men just vissa dagar så kan jag inte det.
Det är då man är så tacksam för att man omger sig med människor som gör livet enklare. Som verkligen vill ses och som lyser som egna solar för att just vi ses.
Så själviskt det låter, men det känns just så. Och varför ska någon bli glad av att se mig om inte jag är glad att se dem? Mirror mirror on the wall.
Idag så skiner solen ute. Och jag lovar att jag skulle vara ute och njuta om jag kunde. Just idag har fågel inte höst, hon saknar bara röst att kvittra. Stämbandsinfektion kallas det tror jag. Jag kan ju inte ens prata med mig själv. Ytterst jobbigt.
annars går ju min röst i ett, stackars rufset. Han måste ju verkligen välsigna natten när den kommer. För sömnens skull, snuskhummer. hehe.
skepp o hoj!
sked och oboy!
